Jobbigt!
Vad jobbigt... Hoppas hon blir battre snart!
Jag hoppas det ordnar sig, och vad otroligt fint att ni alla hjälpte honom att komma dit. Kram!
Usch vad jobbigt! Hoppas att hon blir bättre!
Hoppas det ordnar sig! Och vad fina ni är som finns där för varandra.
Eftersom min pappa kommer från Marocko känner jag igen mig otroligt mycket. Min farfar gick bort i våras. Jag höll föredrag för gymnasielever i Västerås, och mellan två föredrag fick jag samtalet. Det var hemskt.
Tänker på er!
Kran
Jag hoppas att hon klarar sig.
Den känslan kan jag också slås av ibland och det är verkligen inte att leka med. Fick dåliga nyheter för ett tag sedan. Vi var "on the road", min pojkvän var mitt uppe i årets viktigaste matcher och min familj var massa, massa mil ifrån mig och en nära släkting till mig genomgick en massa tester för hjärnsjukdomar. Man kan inte göra någonting åt det om man är hemma heller, men det är ändå en känsla av total hjälplöshet att man inte ens kan vara på plats. Det är nog den gången jag känt mig som mest ensam. Så jag förstår ditt tankesätt, det är en slags av panikkänsla. Men vi får tänka positivt och för det mesta så mår dem ju bra där hemma trots allt :) Det är oftast bara våra hjärnor som spelar med oss.
Och jag glömde ju det viktigaste: jag håller tummarna för att det ordnar dig. Det är som sagt inte lätt att vara långt ifrån i de fallen.
