Where to start....

Ja, vet inte riktigt vart jag ska börja... denna vecka var rätt omtumlande. I tisdags vid halv fyra tiden på eftermiddagen kom våran chef och sa åt oss att vi skulle ha ett extramöte NU i VD rummet. Han såg väldigt seriös ut... vi började snabbt undra vad som stod på för alla fick sig en konstig känsla. Det var en som fattades så vi fick ringa efter honom. När vi satt och väntade på att han skulle komma började vi spekulera vad det kunde gälla. Skulle han sluta? Var han gravid? :P Han ville promt vänta tills alla var samlade. Vi alla satt ner, vilket var nog rätt bra då han inte hade så goda nyheter. Det visade sig att en kollega till oss hade fått en hjärtinfarkt på morgonen och dog innan ambulansen hann dit. Alla blev som förstummade då detta fanns inte ens i våra tankar att det kunde hänt. Alla var i chocktillstånd minst sagt. Denna kollega skulle sluta nästa vecka och vi planerade en avtackning/ett litet avskedsfirande för honom då... Vi var beredda på att vi skulle sakna honom då han skulle sluta, men kunde inte ana att det skulle bli på detta sätt. Han satt bakom mig ända tills vi flyttade upp en våning i december....
 
Usch... jag märker att jag har svårt att ens skriva om detta. Jag blir helt emotional bara jag tänker på det. 
 
Han var en riktig solstråle. Välsdgt omtänksam och pratglad. Alltid glad och hans glädje smittade alltid av sig på de han var nära. 
 
När han hade berättat vad som hänt behövde vi inte stanna kvar, vilket jag tror ingen gjorde. Kunde liksom inte bara fortsätta som ingenting. Jobbade hemma dagen efter. Hade väldigt svårt att konsentrera mig på jobbet men gjorde så gott jag kunde. Den dagen fick hela företaget reda på vad som hänt... På fredagen hade vi en liten minnescermoni för honom 8:30. Väldigt fint, många som samlades där och hans son som bor i NY var där och berättade vad företaget och kollegorna har betytt för honom. Det var nog ingen som gick därifrån utan vattninga ögon. Lite jobbigt bara att ha detta INNAN man började jobba... gick ju sådär att konsentrera sig efteråt.
 
När man är med om något sånt här får man verkligen en tankeställare. Livet är verkligen skört. Vänta inte på att göra saker, skjut inte upp saker för länge... man vet aldrig vad som kan hända. Ta vara på tiden och ta hand om varandra! 
 
 

Kommentarer
Postat av: Nadja

Usch vad sorgligt, jag blir alldeles tårögd bara av att läsa det, kan tänka mig att det känns tungt.

Svar: Ja usch... jätte sorgligt! :(
loppansworld.blogg.se

2014-05-19 @ 00:32:59
URL: http://www.alohanadi.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0